Det var morgon. Men solen stod redan högt på himlen. Det var sommar så det blev aldrig riktigt mörkt. Åreskutan kastade långa skuggor framför sig. Nedanför sträckte mil efter mil av myrmarker, fjällhedar och renbetesmarker ut sig.

Åregeten gäspade och kröp ut ur sin klippskreva där han sovit. Han ogillade mornar. Det var alltid för tidigt. Han sträckte på sig och gnuggade sömnen ur ögonen. Usch vad solen lös starkt, det var redan för varmt gnällde han för sig själv. Men så tittade han ut över världen nedanför och glömde för en stund allt. Det var vackert. Och han var var den mäktigaste och största geten i området. Så hörde han röster.

En familj var på väg upp på toppen. Barnen sprang skrattade mellan stenarna och mamman och pappan lunkade efter. Åregeten gömde sig men spanade på dem. Ett av barnen stannar upp och blickar i fjärran.
”Mamma, visst är det ditåt Hällberget ligger? Åh, det var så fint där! Kom ni ihåg.”

Åregeten orkar inte höra något mer. Han stampar i marken och stångar stenar. Hur kan de tänka på Hällberget?
Den meningslösa lilla kullen.
När de hade hela Åreskutan!

Han kunde inte finna sig i detta! Något måste göras.

På Hällberget har en annan get varit vaken mycket länge. Hon älskar morgonen. Fåglarna och ljuset. Glatt trippar hon runt bland stenarna, tuggar lite på gräset och njuter av den varma morgonen. Tystnaden och ensamheten är allt som oftast förtrollande uppe på toppen. Även om hon inbland önskat sig en kamrat. Att få dela daggfyllda morgnar och ljusa nätter med.

Det blev ibland ensamt, ja. Men hon hade sett spår. Stora klövar i mossan och alltid blommor utspridda i dem. Och just den här morgonen hörde hon något i träddungen närmast. Något stort och vitt rörde sig därinne. Nyfiket tog hon sig närmare. Så möttes hon av två varma snälla ögon och den vita älgen klev ut ur skogen.