Detta är historien om ett litet djur. Och ett litet berg - men med en stor, kanske till och med magnifik, utsikt. Det handlar om Hällgeten och Hällberget och deras intimt sammanflätade öden.

Hällgeten föddes på Hällberget för flera hundra år sedan när berget bara var en liten kulle, knappt skönjbar där vid Hällsjöns södra strand. Ganska tidigt, redan som killing, visade geten prov på speciella, till och med övernaturliga krafter. Detta yttrade sig på olika sätt som vi kommer att återkomma till framöver. Men framförallt tycktes geten ha en märklig koppling till själva berget den föddes på.

I takt med att geten växte så växte också berget. Och när geten blivit fullvuxen så ståtade Hällbergets topp flera hundra meter ovanför sjöns yta med en milsvid utsikt åt tre väderstreck. Och människor kom från när och fjärran för att uppleva denna utsikt. De flesta av dessa människor var snälla och ordentliga – men några skräpade ned och levde rövare. Vissa skadade träd för skoj skull medan andra slarvade med elden och orsakade eldsvådor. Ibland blev det fula sår på bergets sluttningar efter oförsiktiga kalhuggningar av dess ståtliga urskog. I alla dessa fall kom dock Hällgeten till hjälp. Med sina magiska krafter lyckades den alltid återställa naturen på berget så att det åter blev rent och vackert.

Men det frestade på. För varje gång geten gjorde en hjälpinsats krympte den och dess magiska horn en bit – och samtidigt krympte också berget i storlek. Ju större skadan varit, desto mer krafter krävdes av geten och desto mer sjönk den ihop. Å andra sidan gjorde människorna ibland bra och fina saker när de var på Hällberget. Som att måla tavlor av det vackra landskapet som syntes från berget. Eller att göra i ordning en stig som ledde från bergets fot och hela vägen till toppen, så att besökare kunde ta del av berget och dess utsikt. Då växte både geten och berget en bit igen. Det var alltså så att geten och berget levde i en symbios, nästan som två delar av samma organism. Så gick tiden och det blev en balans mellan de beskrivna skeendena. Allt verkade vara frid och fröjd.

Men som så ofta när det går bra för någon så är det någon annan som blir avundsjuk och vill komma åt det för egen räkning. Och en bra bit från Hällberget fanns ett stort berg, kanske snarare ett fjäll, som heter Åreskutan eller helt enkelt Skutan. Även Skutan har en vidunderlig utsikt som den är väldigt stolt över. Men på Skutan huserade en annan get, Åregeten, och den var mäkta irriterad och avundsjuk på Hällgeten. Varför? Jo, ofta kom människor till Skutan och klättrade upp på dess höga topp. Man kunde sedan läsa deras anteckningar i besöksboken: ”Nästan lika vackert som Hällberget”, eller ”Strålande utsikt men Hällberget är bäst”, kunde det stå.

Åregeten, som var en riktig vinnarskalle och inte kunde unna någon annan sådana framgångar, bestämde sig för att ta upp kampen med Hällgeten och Hällberget om Jämtlands vackraste utsikt! Genom att göra efterforskningar hos sina besökare lyckades den få reda på den speciella och känsliga koppling som fanns mellan Hällgeten och dess berg. Och efter att ha funderat länge och väl hade Åregeten till slut kommit fram till en ondskefull plan som skulle få den att uppnå sitt mål.

Åregeten skred till verket. Som den get den var, var den envis och tålmodig och bidade sakta sin tid. Under tio år hade den ömsom pockat, ömsom hotat alla de slarvigaste och skräpigaste människorna som besökt Skutan. Så en dag hade den lyckats samla dem alla, som en stor, mäktig och skränande krigshär. Försedda med plastpåsar, tomburkar och allt annat tänkbart skräp - men även en stor mängd motorsågar och andra verktyg var den redo att marschera till Hällberget för att där orsaka största möjliga skada på dess känsliga natur.

Åregeten visste att dess rival Hällgeten skulle göra göra allt i dess makt för att rädda berget – men hur kunde detta lilla djurs krafter räcka till mot en sådan motsåndare? Både Hällgeten och Hällberget skulle oundvikligen komma att krympa samman bit för bit ... för att slutligen förgöras!