Hällga drog sig undan i en av bergets grottor och Hällbergets vänner applåderade högljutt när deras ledarget kom gående. Skulle det bli strid trots allt ? Nej, geten hade fått sig en nyttig smäll åt huvudet och tänkt till. Att Fly eller Fäkta var ingen hållbar lösning på sikt vid hot. Åregeten var knappast bortskrämd eller besegrad, snarare uppretad och kränkt. Ett nytt anfall var att vänta, men när och kanske kom hon med förstärkning?

Nu var goda råd dyra! Geten bräkte ut en getkauk tillägnad Vita Älgen som inte synts till på ett tag. Nu behövdes hon vid Getens sida då de blev så mycket starkare tillsammans. Strax glidlandade Älgen bredvid Geten och rapporterade att ryktet att hären var oskadad ( typisk desinformation i krigstider ) inte var sann. Åreskutan hade blivit sönderbruten av vildkattens vind som faktiskt blev en storm och Årehären låg nu utslagen vid stranden. Ingen Åreget hade synts till.

Älgen och Geten såg varandra djupt i ögonen, nickade i samförstånd och visste vad som måste göras. Här behövdes Försoning och inte fortsatt kamp och hämnd. Vita Älgen tog några långa språng och fällde ut sina magiska vida vingar . Här skulle planeras för fredliga förhandlingar men först ett försonande gille och inget gille gillas utan mat, dryck, musik, dans och skrönor. Älgen vet var hon kan hämta delikatesser till gillet från bygdens mathantverkare.

Hällberggeten styrde snabbt upp arbetet med att tillverka fyra stora flottar. Hällbergsvännerna var många och hade med sig tillhyggen i händelse av närkamp och fick nu oblodig användning för sina motorsågar, yxor, knivar och rep. Efter bara några timmars skickligt hantverksarbete var flottarna utrustade med segel av linneväv från Storgården i Åflo, lastade med alla Hällbergsvänner , utan vapen men med åror för säkerhets skull. Alltid ha en plan B redo!

Medvind till all lycka och snart såg de att Älgens spaning var sann. De flesta av Årehärens folk låg utmattade, efter en till synes brutal kamp för att ta sig in till land med hjälp av träbitar från den krossade skutan. Några kröp, några satt med huvudet i händerna, ojande. En annan klamrade sig alltjämt chockad fast vid en bit av masten. Men var fanns Åregeten? Skadad? Deserterad eller gömd av rädsla och skam? Hällberggeten utstötte en skarp kauk till lystring men sänkte sen röstläget till ett lugnande basläge. Nu gällde det att hitta rätta ordvalet och ta sig in bakom Åregetens försvarsmekanismer.

”Hör nu på, Åregeten!! Rövare fanns här i Hällbergets grottor en gång i tiden men bovar och banditer har vi inte haft besvär med här i trakten förrän ni dyker upp. Vi har länge hört rykten om och anat er avundsjuka men låtit det bero. Men detta tilltag mot en fredlig bygd kan vi inte tolerera. Både du och jag är uråldriga, erfarna och ska vara förebilder för nya generationer. Har du dålig matsmältning, åldersnoja, kärleksbekymmer eller är du kanske till och med trött på slitage, skräp, slarv, slöseri och storskaligheten där i Åre? Varför detta aggressiva utspel? Har Rut i Skut gått i ”hamn” och tagit dig i besittning? Det skulle inte förvåna mig för jag såg slangbellan i din hand när ni kom seglande. Det har inte varit några strider mellan bergsjättar sen Rut i Skut och Jätt i Spjätt sköt sten på varann med slangbella, tills Spjätt föll döden ner och raklång på rygg. Kvar idag syns bara hans näsa - och det är Suljätten. Så vad tror du dina stenåldersfasoner kan leda till annat än elände med denna överilade attack? Lyssnar du Åregeten - alias Rut i Skut , visst har jag rätt? Hallå! I am talking to you ! Du har varit rätt ensam eller hur, sen du stenade ihjäl din ungdomskärlek Spjätt pga kort stubin, avundsjuka och sårat ego. Han kastade ju också ögon mot Offerdal och dess sinnligt formade förkastningsbranter. Du hade behövt lite terapi för att förlänga din stubin men det var ju tyvärr inte uppfunnet på den tiden....Men seså kliv fram nu, så ska du få en chans att behålla din heder och så förhandlar vi fram ett win win för oss båda”.

Och se där, en haltande Åreget kommer fram bakom ett stenblock med hängande huvud och hulkande läten. Hon nickar och skakar på huvudet om vart annat och visar med all tydlighet att Hällberggeten talat rätt och nått in till hennes hjärta och de oläkta såren från ungdomstiden.

-”Nej, nu är det dags att se framåt. Jag hör att Vita Älgen blåser i krumhornet och kallar till gille, sen ska vi förhandla”.

Då börjar både Årefolket och Hällbergsvännerna att avvaktande röra sig från stranden mot hembygdsgårdens tun, som faktiskt känns som den mest trygga och neutrala platsen, lämplig för försoning.

På håll hörs märkliga, vemodiga toner från ett stränginstrument som slår an känsliga, varma strängar i själen hos alla som nu känner djup tacksamhet att faran och hotet om en blodig kamp är över. Snart ser alla var musiken kommer ifrån. Vid skutans roder som sköljts in i ett alsnår, sitter en naken man fastsnurrad av sjögräs och spelar en trolsk polska. Jaså, var det bara Näcken som hamnat lite fel. Men vilken tur i oturen! Ett bra gille behöver i sanning en god spelman. Bara han nu kan hålla sig i skinnet och inte spela folk i trans. Då kan ju förhandlingarna gå helt i stöpet eller upp i rök. Näcken kommer nog närmre med sin musik när han känner doften av mat och dryck.

Snabbt har Älgen med nyfunna vänner dukat upp ett urval av bygdens delikatesser på ett stort långbord medans Geten med nyfunna vänner serverar procenthaltig honungsmjöd från anonym biodlare i västra Offerdal. Alla dricker ivrigt och förnöjt hummande, särskilt Årefolket som nu vågar slappna av efter den skräckfyllda båtfärden som nyss timat.

Hällberggeten och Åregeten bildar varsin kö med sitt folk och Vita Älgen utbringar en skål till gillets ära med önskan om smakligt spis och efterföljande lyckade förhandlingar och överenskommelser.

Därefter försåg sig alla i tur och ordning med suovas frå Jovnevaerie sameby, spitjjefläske frå Ääng, mjukbrö frå Kaxa , riktut lagre n ́gätost aglömt heri n ́källar i Kålberget, smöre och tjuckmjälka frå Kittelberge, kälvstäka frå Sveom, peran frå Kälom, kolbullan frå Rönnöfors, pizza frå Tullerås ́n, thaimat frå Åflo, röra frå Lännön, e tjog ta olik krussorta frå Tångeråsa, Ääng och änner byalag, laussnus ́n frå Riis och mötje, mötje mär gosaker. Mitt på långbordet stod en stor urgröpt vril full av mogna blåbär , hallon, hjortron omflutna av grädde och som kröntes av det sällsynta, vita Hällbäret. Gillet artade sig på bästa sätt, alla åt och drack, beblandade sig och berättade historier, skrattade, dunkade varann i ryggen, skålade, skrålade, sjöng, vänslades i buskagen. Några dansade bakmes till Näckens polskor som nu förstärkts av Hoven Droven som lyckats få nys om ett riktigt unikt jam i Ede och snabbt höjde pulsen hos polskorna och dansarna.

Bra läge att ostört börja förhandlingarna när gillet var på topp. Hällberggeten tog med sig den fortsatt spaka Åregeten till samekåtan där en inbjudande eld brann, de satte sig mittemot varandra på varsitt mjukaste renskinn. De laddade med en dubbel pris lössnus, brokskitsaft importerad från Vallrun och Hällberggeten frågade inkännande:

”Berätta nu ärligt hur ni har det i Åre”.

Så småningom lägrade sig lugnet över festplatsen och Årefolket syntes ta in utsikten ner mot sjön och dess omgivningar för första gången. Så annorlunda detta milda, grönskande jordbrukslandskap var mot det vilda, karga landskap som skådades från skuttoppen, det här var balsam för själen. Några av Hällbergsvännerna såg att Åreborna blev betagna och började sjunga på Jämtlandssången ...”nyland som prunkar fulla av bröllopsblomstersprakt”... Näcken och Hoven tog vid och spelade den vackra, sirliga Årepolskan som alla kände igen, många nynnade med och en del hade tårfyllda ögon av friden som tog plats i kropp och själ och lade sig över tunet och folket.

I det skedet kom Åregeten och Hällberggeten sakta men säkert vandrande fram mot sitt folk som för tillfället satt lite hoven, droven, huller om buller och småpratade och frågade ut varandra om livets allvar, nöjen, drömmar och framtidsplaner. ÅREGETEN började med att tacka för det fantastiska gillet och vänliga värdskapet och att Hällberggeten lyckats avstyra överilat missnöje från Åre och uppmana till sans och bondförnuft. Hon meddelade sitt folk att som bot och bättring skulle de efter en natts stärkande sömn och frukost på delikatessrester påbörja sin återfärd med en pilgrimsvandring till Åre, längs järnbruksleden som för länge sedan gick genom Offerdal över Åkroken, Bottnen, Sulviken, Kolåsen och Huså. Det skulle ge tid för eftertanke och rannsakan och väl hemma i Åre skulle de diskutera vidare hur de ville samarbeta kring Hällberget , Almåsa och andra platser i Offerdal med naturvärden och tillsammans med alla andra kultur - och servicebärare, entreprenörer, samhällsbyggare, företagare och innovatörer i bygden.

HÄLLBERGGETEN tackade även han för gillet och sa;

”Mina horn har krympt de senaste åren och jag känner mig, efter senaste dusten , gammal och utan GRIT och KASAM. Jag har försvarat Hällberget sen urminnes tider men allt har sin tid, ni vet. Nu är det nya, unga krafter som bygger nytt och jag ber er att lita på dem. Jag bevakar dem med värme och kärlek men om de gör övertramp på historien och naturen så kommer jag att bita ifrån så de lär sig ännu mer om respekt och hållbarhet.

Nu drar jag mig tillbaka till Västbyn där jag hittat en flock med mitt ursprung. Det är i sanning ett mirakel. Jag inser att jag tillhör en ätt av lappgetter från Vilhelmina och att mina gener behövs i Västbykolonin för att dubblera antalet utrotningshotade lappgetter.

Fortsättning av förhandlingarna litar jag på sköts av goda krafter verksamma här och nu. Krafter som känner bygdens historia och tar ut sin riktning utifrån den. Jag tackar för mig, tar farväl och önskar att min ande ska vila över er alla! Bygg vidare i de nätverk som redan finns och vid behov skapar ni nya nät.
En liten pojke i förskoleåldern drar i sin pappas hand och säger : ” Kom pappa, je vill att du ler me å gära näta, åså lägg mä dom i Hällsjön. Je vät att de finns storöringen der! De va e artut e kalas de henne. Män nu jett mä häm å savå.”

Snipp, snapp, snut och så var sagan slut !