Hällberget och HällberGeten visste att det inte var så lätt att ta sig upp på bergets topp. Den ena stigen var kortare, den från Storvallen. Den andra stigen, Prostbölestigen var längre och dessutom riktigt, riktigt brant. Resten av berget, som vette mot sjön var branta berg, där ingen kunde ta sig upp, inte ens getter, Det gällde att handla snabbt och bygga upp barrikader så att Åres krigshärar inte skulle kunna ta sig upp. Som tur var så rörde sig skeppet mycket, mycket långsamt. Det var så fullt med människor som skulle skräpa ner och på annat sätt förstöra på Hällberget. Skeppet var också fullastad med skräp och andra vapen så att den kunde knappt flyta på ytan, så Hällberget och HällberGeten och deras nyfunna vän den vita älgen hade ändå lite tid på sig att förverkliga deras plan. Och det var att snabbt hitta en som kunde bygga barrikader. Men vem skulle det vara?

Det var den vita Älgen som visste. Han rörde sig över stora, djupa skogar i Offerdal och visste att inte långt från Hällberget, på en gammal fäbodvall, som hette Prostböle där älgen gärna betade, snickrade just nu en ung pojke som hette Antonio. Älgen hade flera gånger tittat genom snåret och observerat hur hans bygga fortskred. Den pojken skulle den vita Älgen hämta. Det var han som skulle hjälpa dem att befästa bägge stigarna. Här gällde det att handla snabbt.

Snabbt skulle de samla ihop människor som älskade Hällberget och som skulle försvara berget. Det var en svår uppgift för HällberGeten men han visste vem som kunde hjälpa honom. De som har fått berget att växa så mycket på senaste tiden, de som gjorde att Hällberget växte om Åreskutan. Det var två pojkar som bodde på var sin sida om berget. Dessa pojkar var de som verkligen kunde samla massor av människor och leda dem mot berget. Då sprang den vita Älgen mot Prostböle och HällberGeten ner till Offerdalsbygden för att hämta hjälp.